Jag är sällan den som skriver något politiskt eller om något känsligt ämne. Varför vet jag inte. Men efter att jag lyssnade på en podd idag så kände jag bara hur det kröp i skrivfingrana. Och den är bloggen är ju ändå min dagbok, så varför inte kände jag! 

Den 8 mars, när det var den internationella kvinnodagen, så kände jag inget särskilt. Jag läste några rubriker på tidningar och i mitt flöde på sociala medier fanns det massor av inlägg. Men det var liksom ändå inget som berörde mig på djupet. Inte där och då. 

Men idag lyssnade jag som sagt på ett poddavsnitt, Women av Livet på läktaren, där dom pratade om internationella kvinnodagen under hela avsnittet. Och jag tyckte att det var så intressant att lyssna på. Och jag började tänka själv. Varför reagerade inte jag starkare den 8 mars? Svaret var enkelt. Tack vare den omgivning som jag har runt omkring mig. Och det är därför jag skriver detta inlägg. För att hylla dom runt om mig som har gjort den till den jag är idag och för att dom är så bra i största allmänhet. 

När jag växte upp var jag en typisk "pojkflicka". Jag lekte lika gärna med Polly Pocket som med bilar. Jag hade rosa kläder. Och jag ärvde storebrosans kläder. Och det där följde med mig vidare i livet. Som tonåring roade jag och en kompis oss lika mycket med att sminka varandra och"modella" som att åka cross och moped. Jag tycker lika mycket om att fiska, åka båt, bli skitig, elda och spela TV-spel som jag tycker om att shoppa kläder, baka, måla naglarna och rita. När jag var liten ville jag bli artist. Nu vill jag bli polis. Allt det här är bara naturligt för mig. Det är naturligt för mig för att det är aldrig någon som har gjort någon skillnad på vad jag vill göra. 

När jag stod timme ut och timme in och fiskade när jag åkte båt med pappa, så sa han aldrig att jag borde gå in och leka med dockor istället. När jag åkte cross i skogen så sa mamma aldrig att jag skulle hålla mig inne och göra något istället. Det kan tyckas vara små saker, men det är det som gör det stora hela tror jag. Mina nära och kära har inte format mig till en pojkflicka. Dom har låtit mig vara Sanna.

Så det jag vill säga med det här inlägget är - Tack till alla er som finns i min närhet. Ni är bäst! Ni har gjort att jag ALDRIG har känt mig annorlunda för att jag är tjej. Ni har låtit mig vara den jag är och låtit mig utvecklats till den jag blivit. Ni är dom som jag vill hylla, några dagar i efterskott. 

Att efter en natts jobb få komma hem och äta frukost, och sen krypa ner i sängen bredvid honom. Det är lycka.