Och så var den sista dagen i New York kommen. Iallafall för den här gången. Vi tog lite sovmorgon idag, och klev upp först vid 9:30. Skönt. Dom andra gick och åt frukost på grannrestaurangen, men jag och Marcus var verkligen inte sugna på nå mer ägg eller bacon. Så eftersom vi ändå skulle till Nintendo-butiken en bit bort så bestämde vi att vi skulle äta frukost någonstans ute på stan.

Iallafall. När vi nästan hade kommit fram till Nintendo-butiken fick vi en chock. Jag trodde först att det var massor av uteliggare som sov just på den gatan, för det var massor av tält och sovsäckar där. Men sen sa Marcus: Åh nej, vi kommer aldrig att komma in här.
Jag fattade inte ett skvatt vad han snackade om. Men tydligen skulle Nintendo släppa ett nytt spel i dagarna. Ett spel man tydligen köar till. Så Marcus trodde att det skulle vara 100-tals meter med kö in i den butiken vi skulle till. Men när vi kom fram till entrén så visade det sig att det inte alls var mycket folk i butiken. Tydligen så skulle spelet släppas vid midnatt mellan femte och sjätte. Så massor av människor hade tydligen sovit en natt på gatan, och hade för avsikt att sitta där utanför i minst 12 timmar till. För ett spel. Helt sjukt!

Väl inne i butiken så köpte vi det vi skulle och gick sen och köpte mackor. Avokadomacka med kyckling för mig, och ost och skinkbaguett för Marcus. Sen delade vi på en lemonad. Och det var precis vad vår mage behövde efter dom här veckorna.

När vi hade käkat klart gick vi till vår grannbutik, som var en chokladbutik. Ops.. Där köpte vi lite amerikansk choklad. Sen gick vi upp till rummet igen och packade ihop våra grejer.

Utcheckade och klara så satte vi oss i våra gigantiska taxisar som skulle ta oss till flygplatsen. Man kände sig som presidenten själv när vi åkte iväg i dom. Det var framsäte, baksäte och ett till baksäte bakom det. Och i det bakersta baksätet satte jag mig. Tyvärr.

Typ 30 minuter efter att vi hade blivit avsläppta av taxin, och efter att vi hade skrivit ut taggar till väskorna upptäckte jag att jag saknade något i bakfickan. Min telefon. Jag kollade igenom allt. BH, bakficka, jacka, väskor, fickorna på tröjan. Men den fanns verkligen ingenstans. Marcus provade att ringa den men det ringde ingenstans hos oss. Och där fick jag panik på riktigt. Nu kommer en historia om hur vi tillslut fick tillbaka den. Den är ganska underhållande, men också ganska lång. Nu i efterhand.

Vi lyckades iallafall snabbt logga in på Marcus Ipad, där det finns en funktion som gör att man kan spåra sina enheter. Och på skärmen så visade sig min telefon. Någonstans på en gata i Manhattan. Inte ens i närheten av flygplatsen där vi var. Telefonen hade alltså glidit ur min bakficka i taxin, och åkt med taxin från flygplatsen.

Vi provade att ringa hotellet, som vi hade bokat taxis med. Men där var det helt omöjligt att komma fram. Vi försökte ringa min telefon, men ingen svarade. Vi försökte söka på taxichaufförens namn, men det funkade ju såklart inte. Vi låste telefonen och skrev in att om någon hittade telefonen så skulle den ringa till Marcus. Sen började Marcus att skicka ?pling-signaler? till den, för att försöka påkalla uppmärksamhet. Teknikens underbara värld känner jag bara. Och som ett under så ringde min telefon till Marcus. Marcus pratade med någon där men fick inte fram mycket alls vem personen var eller vart telefonen fanns. Kort efter detta så såg det ut som att telefonen hade stängts av. Och där kan man säga att mitt hopp dog. Nån jävla amerikan hade tagit min mobil, efter att först ha ringt till Marcus. Hjärtlöst. Men sen hoppade den plötsligt tillbaka och hoppet kom tillbaka lika fort. Vi fortsatte hela tiden att ringa till hotellet men inget svar. Och retsamt kunde vi följa vart i New York telefonen befann sig, via appen på Ipaden.

Sen plötsligt fick Marcus ett sms från min mobil, att ?jag? hade ringt 911 och det skickades också med en kartbild på platsen där ?jag? skulle befinna mig. Förklaringen till detta är att man kan lägga in kontakter som får detta typ av sms om då jag ringer 112/911. En extra säkerhet och för att dom personerna då skall kunna komma till undsättning. Grejen nu var att jag hade lagt in Marcus som denna typ av nödkontakt, men också mamma och pappa. Och nu kanske ni förstår att kaoset drog igång på riktigt. Det blev liksom till att hålla många bollar i luften. Samtidigt som vi på alla möjliga sätt försökte få tag på hotellet och taxichauffören, så var jag tvungen att få tag på mamma och pappa för att förklara att jag inte var i speciellt stor nöd utan att allt var okej. Dom båda hann bli rejält oroliga och fundersamma innan jag förklarat vad som hänt. Tänk er själva. Ni får ett sms om att ert barn befinner sig i nöd och har ringt 911. I New Yorks centrum. På andra sidan jorden. Och när de försökte ringa min mobil tutade det bara upptaget. Usch, stackars dom innan dom förstod vad som hänt.

Efter många samtal och jag vet inte ens hur så fick vi tillslut tag på hotellet och dom fick också tag på taxichauffören. Och taxichauffören meddelade att han kunde komma till flygplatsen med telefonen för 70 dollar. Inom ett timme. Ojoj, då hoppade jag nästan jämfota av glädje. Och punktlig svängde det upp en svart gigantisk bil utanför entrén. Vi fick betala och sen var mobilen åter i min hand. Lättad är bara förnamnet. Och efter det kunde vi åter igen fortsätta med det vi höll på med från början, checka in bagage och sånt. Efter det gick allting väldigt smärtfritt. Ingen av oss åkte på någon extra koll och planet var i tid.

I skrivande stund har vi lämnat USA bakom oss och befinner oss just nu någonstans ovanför Atlanten i närheten av Island. Flygresan har gått sjukt fort. Ungefär sju timmar kommer den att ta. Vi hade flyt med vindarna så det går undan. Vi kommer landa vid 7-8-tiden, svensk tid.

Då kommer vi att blåsa till Västerås fort som tusan. Där ska vi dumpa av väskor och sen ska vi åkte och hämta hundarna som har varit på pensionat utanför Västerås. Jag längtar så mycket efter att få gosa med Keaton nu. När dom är hämtade kommer vi att åka till Sveg. Just nu känns det varken lockande eller smart, men det ska bli härligt att komma dit. Kolla på träd, ha det tyst omkring sig och att slippa se så mycket människor, haha. Och givetvis ska det bli underbart att pussa på mamsen och junior igen.

Ja, det var väl ungefär det jag hade att komma med för nu. Varje dag är ett äventyr finns det ett citat som heter. Jag skriver helt under på det. Nu önskar jag mig dock bara lugn och ro. Jag tar och skriver upp det på min önskelista.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En solig morgon på väg till jobb på annan ort. Vi fick göra en räddningsinsats av vår bro som höll på att rasa när snön smälte. Det var längesen jag kände sån stress som när vi hörde att spikarna centimeter för centimeter drogs ut från hus...

Och en god frukostmacka åts i solskenet långt inne, borta från kylan. ...

Den här helgen hann knappt börja innan den slutade kändes det som. Jag gissar att det var för att heeela lördagen spenderades i curlinghallen. Vi har ett tjejlag anmält till division 2-spel. Så i helgen var första sammandrabbningen. Det blev en inten...

2023. Dags för årets sammanfattning av året som passerat. Eftersom jag varit så himla dålig på att blogga det här året så känns en sammanfattning absolut aktuell. 2023 har innehållit det mesta. Mellanmjölk men främst djupa dalar och höga toppar. Et...

Vår jul i år blev inte som tänkt. Influensa som först slog till mot Marcus och sen mig. Det blir så ibland. Jag hoppas att ni alla får en fin jul! ...