Promenaden blev kall, snöig och mörk. Jag gick slingan som finns i skogen ovanför oss. Det blev drygt 4 km allt som allt. Jag gick betydligt fortare än vad jag brukar kändes det som, haha. Troligen för att det som var runt mig var mörk skog.

Det var rätt skönt när man klev ut på gatan igen faktiskt. Väl hemma igen gjorde jag lite benböj innan jag kände mig nöjd. Och hungrig. Middagen blev pasta med pesto.

Nu ligger jag nerbäddad under två filtar och kollar på film, Kon-tiki. Jag har sjukt länge velat se den men idag blev det äntligen av. Och den är bra! Väldigt bra. När den är sluta ska jag diska och sen bara vänta på att mannen min kommer hem igen.

Idag är en sån dag när orden inte räcker till. När det inte finns någonting att säga som på något sätt kan göra det bättre. Den här världen är en grym plats. Vila i frid, kära ni.

Att mötas av att tidningsrubrikerna skriker ut att två små barn har fallit offer för något så fruktansvärt. Usch. Små, oskyldiga barn. Som har fått sätta livet till. Det här har varit en tung dag. Vissa händelser griper tag i en lite extra, och det här var en sådan typ av händelse. Så jävla orättvist.

Jag får knappt fram några ord som beskriver det jag känner. Det är inte greppbart. Det jag vet är att jag kommer snart att komma hem. Jag kommer krama om min hund lite extra. Sen kommer jag gå ut och träna, för att få utlopp för tankar och känslor. För att få tankarna att klarna och för att få andas frisk, kall luft. Jag kommer behöva rensa huvudet idag. Sen kommer jag längta hela kvällen efter att Marcus ska sluta jobbet, och komma hem. Då kommer jag krama om honom extra hårt. För att jag kan. Och just nu skickar jag en kram till er alla andra som läser detta, på distans. Ens nära och kära, det är verkligen det viktigaste vi har. Jag är otroligt tacksam för att jag har just er runt mig. <3