Såhär många dagar har vi hållit ihop, han och jag. Shit, det är en hel del dagar. I över 2000 dagar har jag fått kalla honom för min.

Alla dagar har det inte varit självklart. Ibland har det varit svajigt. Men dom allra flesta dagarna har det känts så självklart. Vad vore mitt liv utan honom?

Från början var min tanke att jag skulle vänta med ett sånt här inlägg tills vi kommit upp i en "jämn och fin" siffra. Men så tänkte jag om. Varför vänta på att fira det? 2306 dagar i sig själv är en siffra värd att fira.

Han, den där snygga killen, som mitt hjärta alltid har varit lite svagt för. Han som var så mycket äldre och så cool. Han som aldrig trodde att jag skulle få kalla för min. Han som jag länge suktade efter, och tillslut fick.

Han som jag nu har upplevt flera länder med. Han som firat mina födelsedagar, min student och uppvaktat mig på årsdagar. Och han som jag nu är förlovad med.

Han har en förmåga att läsa av mig, ibland bättre än mig själv. Han är också den som som gått offra flertalet t-shirtar för att mina mascarafyllda tårar inte har slutat rinna. Och när dom väl har gjort det, så är det ofta pågrund av dom fina ord han sagt eller för att dom kramarna han kan ge får vem som helst att känna sig trygg och lugn. Är något fel så känns så mycket bättre bara han kommer och lägger sig i sängen och håller om mig.

Han är också den som jag kan skratta med tills magen gör ont. Vi har så lika humor och det blir aldrig tråkigt med honom. Något annat jag älskar med honom är vårt snack och våra konversationer. Hur vi kan sitta och snacka strunt ena stunden, och i nästa stund pratar vi om framtiden, framtida inköp eller barn. Hur fint det känns att alltid ha en människa som man kan ventilera med.

Och lika mycket som jag uppskattar honom, lika mycket kan han reta gallfeber på mig. Hur han kan vara så seg, och bara måste göra klart något innan vi ska åka. Att han bara råkar sitta med mobilen lite för länge, och poff så kan köket vara städat eller hans matlåda fixad. Hur han ibland tycker lite för synd om sig själv när det gäller en fråga om han kan hämta något.

Men skulle det verkligen gälla, då vet jag att han har min rygg. Att han skulle gå upp i ringen för mig och möta vad som än stod där.

Så babe. Jag hoppas att du aldrig kommer sluta tafsa på mig, varje gång du ska gå förbi. Jag hoppas att vi aldrig slutar vara kära i varandra, och att vi håller ihop tills vi blir gamla och grå. Och att vi då ändå pussas så mycket som löständerna bara håller.

Jag hoppas att jag alltid kommer kunna läka dina sår och få bära upp sig när du behöver hjälp. Jag hoppas att du alltid kommer titta på mig som du gör idag.

Tack för dom är 2306 dagarna och tack för att jag får kalla dig min. Love you.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ledig torsdag gjorde att jag kunde följa med till Stockholm som sällskapsdam. Mysigt att göra något annat en kväll. ...

I helgen som var var det dags igen. Vi styrde kosan mot Västerås och hade en riktig dunderhelg. Vi möttes av gröna gräsmattor och solsken. När vi kom ner lämnade vi av Altay och checkade in på hotellet där vi chillade en stund innan vi begav oss ...

Plötsligt händer det. Plötsligt kom jag på att jag skulle blogga och då gäller det att passa på. Det är ju något jag vill göra men jag glömmer helt enkelt bort det. Jag minns inte ens det senaste inlägget jag skrev men det var väl ett bra tag sen. ...

En solig morgon på väg till jobb på annan ort. Vi fick göra en räddningsinsats av vår bro som höll på att rasa när snön smälte. Det var längesen jag kände sån stress som när vi hörde att spikarna centimeter för centimeter drogs ut från hus...

Och en god frukostmacka åts i solskenet långt inne, borta från kylan. ...