Dagen startade Marcus och jag med en lång sovmorgon tillsammans. Vi behövde verkligen sova ut efter helgens bravader. Och vi behövde bara få vara. Förmiddagen blev ganska så kort då jag skulle åka ut till en jobbarkompis föräldrars hus där vi skulle träffas några från jobbet.

Väl där väntade en otrolig utsikt och några fina vänner. Det bjöds på snacks och dricka, och bad för dom som ville. Jag bangade eftersom jag inte skulle stanna kvar hela kvällen. Iallafall, en stund senare hade alla kommit dit och femkampen som Martina hade fixat drog igång. Det var alltifrån ordlekar till stafettkubb och hejarramsor. Vårt lag kvalade in på en stark andraplats.

Efter det var slut så åkte jag hem igen för att vila någon timme innan jobbet. Det gick sådär, så jag kommer troligen vara skittrött inatt. Men det får funka det med. Här är några bilder från min dag:

När man vet att en myskväll hemma väntar, då går dom sista minutrarna på jobbet alltid lite extra långsamt. Man längtar så mycket efter att få hoppa in i bilen och åka hem.

Film, mysbyxor och smörgåsrån med färskost, jag är så redo.

Det har varit tyst här i några dagar nu. Anledningen är för att vi har varit i Sveg och Björnfestat lite. Eller ganska mycket.

Vi åkte upp i fredags efter att jag hade jobbat. Sen handlade vi och fixade en grillmiddag. Vi myste på, drack cider, snackade och skrattade. När klockan var vid 00 ungefär vi drog vi oss mot ön. Där blev det skratt och snack ända tills det stängde. Därefter började promenaden hem igen och den gick givetvis förbi Statoil.

Dagen efter så vaknade vi sakta till liv igen... Efter lite diskussion fram och tillbaka så bestämde vi oss för att gå på kondis och ära langos till lunch. Och det var nog precis vad vi behövde. Sen knatade vi hem igen och dunkade ner oss i soffan för att heja fram Sverige, som tyvärr inte lyckades hela vägen fram.

Kombon av Sveriges förlust och tröttheten gjorde att vi var lite halvsega. Vi ville ju tagga igång för dag två!! Men efter lite kubbspel och musik på hög volym var vi på banan igen.

Någon timme senare var vi åter på plats på ön. Vi dansade, pratade och skrattade så mycket som magen bara höll. Kvällen i lördags gick så mycket fortare, så tillslut var det dags att röra sig hemåt.

Och igår vaknade vi återigen lite sakta till liv. Jag var så trött när jag vaknade av att Marcus klev upp. Jisses. Men det var bara att hoppa igång. Vi började med att städa upp lite från dagarna innan. Sen kom Pernilla och Börje och hämtade oss, och köra ut oss till Härjeåsjön. Där gick vi på lantgården och fikade innan vi sen gick till stugan igen och åt mat. Därefter började resan hem igen. Vi stannade till i Mora en stund för att hinna träffa mamma och junior.

Efter några timmar i bil var vi framme igen. Trötta och ganska möra. Men med träningsvärk i magen av alla skratt och med många fina minnen att tänka tillbaka på. Tack Chrille och Cajsa för att ni följde med. Och tack Björnfesten för i år.

Kan vi bara snacka om vilken fin kväll jag hade igår? Vi fick besök av två kompisar, Chrille och Cajsa, (som för övrigt ska med oss till Sveg i helgen). Vi har länge pratat om att vi ska träffas och äta middag, och igår blev det äntligen av.

Dom två, plus Marcus, hade tidigare på dagen varit och köpt rådjursfilé i Hallstahammar. Så det var det, hemgjord bea, potatis och sallad som serverades. Den lyxigaste middagen på länge, på en onsdag. Till maten drack vi vin. Och innan och efter serverades det bubbel och cider.

Kvällen innehöll många skratt, snack och spel. Jag är glad över att ha så fina människor i mitt liv. Fina människor som jag tyvärr inte tog någon bild på. Ni får nöja er med mitt face.

Idag har det blivit många gäspar. Oj, vad trött jag har varit! Gårdagens sena middag och sen att vi började kolla på en film gjorde sitt. Att dessutom ha nattjobbsrytmen i gjorde nog också sitt. Det var så illa i morse att jag funderade på om trötthet var en rimlig orsak för sjukskrivning. Men icke, det var bara att ta tjuren vid hornen.

Jobbdagen flöt på fort och innehållande många skratt. Den nya lokalen vi har fått innebär en del frågetecken och stök, men det är sånt som hör till. Vi är tack och lov ett underbart gäng som vistas inom dess fyra väggar.

Efter jobbet svek jag fotbollsmatchen för att åka till flygmuseumet. What, tänker ni säkert. Jag hjälpte en kollega att finslipa deras nya A320-simulator där. Eller snarare att finslipa upplevelsen där, som man så småningom kan köpa. Jag fick äran att vara deras första gäst i planet, woup woup!

Jag är ju sådär intresserad av flyg och motorer. Men denna, i stortsätt, handbyggda maskin imponerade otroligt på mig! Förutom att dragkraften saknades så var det precis som att sitta i ett plan. Eller vad vet jag om det, jag har ju aldrig styrt något plan innan, haha. Jag fick göra allt kul, taxa, starta och hålla koll när vi väl var i luften. Och ner kom vi också. Dock var det Sebastian som fixade det. Det var häftigt, så häftigt! Och Marcus, stackarn, jobbade och kunde inte hänga med.

Efter "flygturen" till Göteborg var jag skapligt seg i huvudet. Där och då blev det till att kolla lite repriser från matchen (som vi vann!!!) och käka middag. Det blev ett ihopplock av det som fanns hemma. Falafel, halloumi och sallad. Det blev ändå relativt gott, fast mest fint egentligen.

Efter maten degade jag ihop totalt. Jag kollade på tv lite till och sen på mobilen. Tillslut fick jag fingrarna ur och reste på mig. På med hörlurarna, startade en podd om psykisk ohälsa och den blev det röj. Vi får främmande av en kollega till Marcus, och hans tjej, imorgon. Och då vill man ju att det ska vara fint.

I skrivande stund sitter jag i bilen och väntar på Marcus, som slutar nu. Vi ska gasa hem och duscha Keaton. Sen väntar sängen där vi ska kolla klart på filmen. Där har ni min dag i ord. Jag hoppas att eran har varit lika bra.

Såhär många dagar har vi hållit ihop, han och jag. Shit, det är en hel del dagar. I över 2000 dagar har jag fått kalla honom för min.

Alla dagar har det inte varit självklart. Ibland har det varit svajigt. Men dom allra flesta dagarna har det känts så självklart. Vad vore mitt liv utan honom?

Från början var min tanke att jag skulle vänta med ett sånt här inlägg tills vi kommit upp i en "jämn och fin" siffra. Men så tänkte jag om. Varför vänta på att fira det? 2306 dagar i sig själv är en siffra värd att fira.

Han, den där snygga killen, som mitt hjärta alltid har varit lite svagt för. Han som var så mycket äldre och så cool. Han som aldrig trodde att jag skulle få kalla för min. Han som jag länge suktade efter, och tillslut fick.

Han som jag nu har upplevt flera länder med. Han som firat mina födelsedagar, min student och uppvaktat mig på årsdagar. Och han som jag nu är förlovad med.

Han har en förmåga att läsa av mig, ibland bättre än mig själv. Han är också den som som gått offra flertalet t-shirtar för att mina mascarafyllda tårar inte har slutat rinna. Och när dom väl har gjort det, så är det ofta pågrund av dom fina ord han sagt eller för att dom kramarna han kan ge får vem som helst att känna sig trygg och lugn. Är något fel så känns så mycket bättre bara han kommer och lägger sig i sängen och håller om mig.

Han är också den som jag kan skratta med tills magen gör ont. Vi har så lika humor och det blir aldrig tråkigt med honom. Något annat jag älskar med honom är vårt snack och våra konversationer. Hur vi kan sitta och snacka strunt ena stunden, och i nästa stund pratar vi om framtiden, framtida inköp eller barn. Hur fint det känns att alltid ha en människa som man kan ventilera med.

Och lika mycket som jag uppskattar honom, lika mycket kan han reta gallfeber på mig. Hur han kan vara så seg, och bara måste göra klart något innan vi ska åka. Att han bara råkar sitta med mobilen lite för länge, och poff så kan köket vara städat eller hans matlåda fixad. Hur han ibland tycker lite för synd om sig själv när det gäller en fråga om han kan hämta något.

Men skulle det verkligen gälla, då vet jag att han har min rygg. Att han skulle gå upp i ringen för mig och möta vad som än stod där.

Så babe. Jag hoppas att du aldrig kommer sluta tafsa på mig, varje gång du ska gå förbi. Jag hoppas att vi aldrig slutar vara kära i varandra, och att vi håller ihop tills vi blir gamla och grå. Och att vi då ändå pussas så mycket som löständerna bara håller.

Jag hoppas att jag alltid kommer kunna läka dina sår och få bära upp sig när du behöver hjälp. Jag hoppas att du alltid kommer titta på mig som du gör idag.

Tack för dom är 2306 dagarna och tack för att jag får kalla dig min. Love you.