Jag har länge, alltför länge, tänkt att jag ska skänka pengar någonstans. Jag lever efter tanken att ingen kan hjälpa alla, men att alla kan hjälpa någon, och just därför har jag känt att jag vill dra mitt strå till stacken. Jag är tacksam över att jag lever ett så pass bra liv som jag gör och hoppas att jag på något sätt kan förbättra livet för någon annan. 

Efter att ha lyssnat på en podd som bland annat tog upp psykisk ohälsa och självmord så blev valet enkelt. Det finns en organisation som heter Suicide Zero som jobbar för att radikalt minska självmorden. Varje år tar cirka 1500 personer livet av sig. Varje år försöker 15 000 personer ta livet av sig. Och många, många fler än så har självmordstankar. 

Trots detta så är självmord ingenting vi pratar om. Det är en skam och tabu att prata om det. Det kan vara jobbigt att prata om det och man kanske är rädd för att fråga en person som mår dåligt, om den har självmordstankar. Man vill ju inte vara den som sår fröet. Men det finns ingenting som är så farligt som att vara tyst. Vi måste våga prata om det, för det är så vi kan hjälpa andra. Och man behöver aldrig vara rädd för att så ett frö hos någon. Aldrig!

Jag har aldrig varit med om att någon i min närhet har tagit sitt liv. Men därimot har jag flertalet gånger i mitt arbete mött personer som inte ser någon annan utväg. Varje gång det händer, så går en bit av mig sönder. Att det finns människor som mår så dåligt, att de överväger att lämna barn och familj kvar för att själv gå vidare till en annan plats. 

Genom att varje månad skänka en slant till Suicide Zero hoppas jag kunna hjälpa någon. För att jag vill inte att ett till barn ska mista sin förälder, och att resten av sitt liv behöva undra varför. Var inte jag tillräckligt? Hur kunde du?

Jag vill inte att någon ska mista sin livs kärlek, och att föralltid behöva vara rädd för att älska igen. 

Jag vill inte att någon förälder ska behöva gå in i sitt barns rum, för att det är det ena dom har kvar. För barnet själv kommer aldrig att komma hem igen. 

Lika bra som jag tycker att det känns att jag skänker pengar, lika bra tycker jag också att det känns att ha deras armband runt min handled. Syftet med ett armband är visa att "hey, självmord är något vi kan och måste prata om". Jag hoppas att mitt armband kan få fler att våga prata om det. För det är det vi måste göra. Prata. Prata och prata tills det inte längre finns en tillstymmelse av tabu och skam i att må dåligt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En solig morgon på väg till jobb på annan ort. Vi fick göra en räddningsinsats av vår bro som höll på att rasa när snön smälte. Det var längesen jag kände sån stress som när vi hörde att spikarna centimeter för centimeter drogs ut från hus...

Och en god frukostmacka åts i solskenet långt inne, borta från kylan. ...

Den här helgen hann knappt börja innan den slutade kändes det som. Jag gissar att det var för att heeela lördagen spenderades i curlinghallen. Vi har ett tjejlag anmält till division 2-spel. Så i helgen var första sammandrabbningen. Det blev en inten...

2023. Dags för årets sammanfattning av året som passerat. Eftersom jag varit så himla dålig på att blogga det här året så känns en sammanfattning absolut aktuell. 2023 har innehållit det mesta. Mellanmjölk men främst djupa dalar och höga toppar. Et...

Vår jul i år blev inte som tänkt. Influensa som först slog till mot Marcus och sen mig. Det blir så ibland. Jag hoppas att ni alla får en fin jul! ...