Nu sitter jag och väntar in tåget som lillebror och mamma kommer med. Det känns både overkligt och fantastiskt att dom snart är här. Det var längesen vi bestämde att dom skulle komma, och nu är dom äntligen här. Och som vi ska mysa i helgen. <3

Mamma ringde och sa att tåget kom iväg lite sent från Sala. Men det gör mig faktiskt ingenting. Jag tycker att det är någonting speciellt med tågstationer. Dom är häftiga på något sätt. Eller det kanske bara är den i Västerås, jag vet inte. Det är så mycket känslor som är förknippade med den här tågstationen. Förväntan. Nervositet. Glädje. Ångest.

När Marcus bodde här för hundra år sen så åkte jag ofta hit med just tåg. Och efter bytet i Sala satt jag typ och hoppade på stolen fram tills att vi kom fram. Jag varvade givetvis med att springa och nervös-kissa en miljon gånger också. En nykär Sanna som skulle få träffa sin drömkille för första gången på flera veckor. Ja, ni förstår ju själva.

Och lika glad jag var när jag kom ner, lika mycket ångest hade jag när jag skulle åka hem. Då var den där jävla tågstationen det värsta jag visste Jag var flera gånger påväg att hoppa av tåget i sista sekund, och stanna kvar.

Men nu, nu är dom snart här. Och jag längtar efter att få krama om dom båda. <3