Okej, gårdagen. Det kommer vara dag jag sent kommer att glömma. Men vi tar det från början. Det här blev ett sjukt långt inlägg. Ville bara förvarna om det.

Vi klev upp ungefär 08 för att packa ihop dom sista sakerna och för att äta en god hotellfrukost. Sen var det dags för att göra allt det där man måste göra. Checka in, lämna väska och gå igenom säkerhetskontroll. Vi hade tänkt strosa lite i taxfreen, men det hann vi inte med. För tydligen var man tvungen att gå igenom en till säkerhetskontroll om man skulle till USA, så vi skyndade dit. Väl framme på gaten så blev Jesper och Pernilla granskade återigen. Men efter det var det äntligen dags för att kliva på planet för att åka till vårt första stopp, New York.

Och där började resan på riktigt. Flygresan gick väldigt bra trots att den var lång, ungefär åtta timmar. Med lite film och podcast så gick tiden fort. Vi damp ner i USA. Men det var väl ungefär där som problemen började... När vi hade klivit av planet så skulle vi gå igenom någon kontroll och ta fingeravtryck och allt möjligt. Och där tog det stopp för mig. Jag märkte på en gång att något inte stämde när kontrollanten kollade igenom mina uppgifter, och jag fick så ont i magen på en gång. När han sen frågade om något hade hänt i min bakgrund så växte klumpen rejält. Efter en liten stund till ropade han i sin mikronfon: Escort nummer 7. Och ungefär där stannade mitt hjärta. Så en polis/kontrollant kom och hämtade mig och ledde in mig i ett väntrum där flera andra personer satt. Jag gick sätta mig på en bänk och vänta. Personer kom och personer gick, men jag fick sitta kvar utan att något hände. Och jag kände mig mer och mer gråtfärdig och längtade bara hem. Det var så många tankar som snurrade i mitt huvud där. Vad har mina föräldrar gjort som jag inte vet? Var det något med min väska?

Efter en halv evighet ropare tillslut en kontrollant mitt namn, och sa att mina fingeravtryck inte hade blivit tydliga och att han väntade på att dom skulle komma in. Där släppte lite av min nervositet, för då tänkte jag att då är det ingenting som jag har gjort iallafall. Efter någon minut till ropade han fram mig och ställde några frågor, innan han tillsist önskade mig en trevlig resa. Usch, usch, usch. Det där var helt klart bland det västa jag varit med om. Det var så många scener som spelades upp i huvudet på mig. Den ena värre än den andra. Men det gick ju bra. Tack och lov!

Vi skulle som sagt vidare från New York och var från början lite halvstressade. När vi stod i kön för att få vårt handbagage kontrollerat såg plötsligt jag och Marcus att Jesper gick förbi oss, tillsammans med en kontrollant. Dom gick iväg åt helt fel håll och vi tänkte väl ungefär att vad i helvete händer nu. Efter lite väntan och många tankar fick vi veta att någon kontrollant på Arlanda hade ritat på boardingpasset, där det absolut inte fick vara ritat. Så Jesper var tvungen att skriva ut ett nytt. Men det gick ju bra, det också.

Tillslut kom vi fram till gaten. Där stod det att planet var lite försenat, även om det inte var mycket. Efter en stund fick vi kliva på. Och där blev vi sittande. Och det blev varmare och varmare i planet. Sen började kaptenen att prata. Han berättade att en lampa på ena vingen var tvungen att bytas och att det skulle ta mellan 20-40 minuter. Suck, tänkte nog hela planet. Men vi satt snällt kvar i 40 minuter. Då ropade kaptenen igen att de hade problem med något batteri tror jag det var. Jag tror att det hade tagit slut under tiden som AC stod igång för att kyla ner planet. Vi fick dock gå ut om vi ville, vilket dom allra flesta ville. Vi hann dessvärre inte längre än till gaten och vända innan vi fick gå tillbaka för nu, nu skulle vi åka. Det blev tyvärr inte så.

Det tog tid när vi kom in i planet igen och plötligt hörde vi skrik från bakre delen av planet. Några minuter senare hade fyra polisbilar med blåljus kommit. Fyra personer var tvungna att lämna planet efter att något typ av bråk hade uppstått. Och ni som är flygvana kanske vet att om någon kliver av planet efter att väskorna är inpackade så måste deras väskor också tas ur planet. Och det går inte på fel minuter. Så vi fick återigen kliva av planet och gå ut i gaten där vi fick vatten och lite snacks. Vid det här laget var jag gråtfärdig. Jag var så trött efter att ha varit uppe i nästan ett dygn. Jag var svettig, varm och less. Och jag saknade min säng något överjävligt.

Men sen fick vi äntligen lyfta. Ungefär fem timmar försenade. Och skapligt trötta. Regnet vräkte ner och det var lite turbulent till en början. Planet gasade nästan full gas länge och jag tänkte faktiskt att inatt kommer jag dö i en flygkrasch. Det här kommer inte gå vägen. Ni vet när man bara känner att jag skulle aldrig ha åkt hit för det här blir det sista jag gör? (Mamma, du vet vilken känsla jag pratar om) Så kände jag. Jag är inte det minsta flygrädd men min magkänsla var så dålig. Dock tror jag att jag var för slut för att orka bry mig, haha. Så jag somnade rätt snabbt när vi hade kommit upp i höjd. Och sen sov jag till och från större delen av resan på ungefär 2,5 timme. Jag vaknade till när vi åkte över Orlando. Staden nedanför lyste så oroligt vackert och då fick jag hopp om livet igen.

När vi hade landat hämtade vi snabbt upp våra väskor och satte oss i två taxis och åkte till vårat hotell. Där checkade vi in och hoppade direkt i säng. Då hade vi varit vakna i ett dygn. Jag somnade på en gång. Av ren utmattning.

Ja, det där var väl ungefär så som gårdagen gick till. Det blev ett sjukt långt inlägg men det borde väl vara roligare att läsa än bara korta snuttar. Jag får skriva om våran dag imorgon. Nu är klockan ungefär 23:30 här och vi ska sussa. Imorgon har vi en heldag på båten. Puss och hej från mej!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ledig torsdag gjorde att jag kunde följa med till Stockholm som sällskapsdam. Mysigt att göra något annat en kväll. ...

I helgen som var var det dags igen. Vi styrde kosan mot Västerås och hade en riktig dunderhelg. Vi möttes av gröna gräsmattor och solsken. När vi kom ner lämnade vi av Altay och checkade in på hotellet där vi chillade en stund innan vi begav oss ...

Plötsligt händer det. Plötsligt kom jag på att jag skulle blogga och då gäller det att passa på. Det är ju något jag vill göra men jag glömmer helt enkelt bort det. Jag minns inte ens det senaste inlägget jag skrev men det var väl ett bra tag sen. ...

En solig morgon på väg till jobb på annan ort. Vi fick göra en räddningsinsats av vår bro som höll på att rasa när snön smälte. Det var längesen jag kände sån stress som när vi hörde att spikarna centimeter för centimeter drogs ut från hus...

Och en god frukostmacka åts i solskenet långt inne, borta från kylan. ...